41 Förvaltningslagen.

Enligt § 5 i förvaltningslagen står följande
” En myndighet får endast vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen”

När det gäller enskilda avlopp hänvisar miljönämnderna till Miljöbalken 9 kap. §7 som lyder;

” Avloppsvatten ska avledas och renas eller tas om hand ändamål ska lämpliga på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa och miljön uppkommer. För detta avloppsanläggningar eller andra inrättningar utföras”.

Miljönämnderna och även domstolarna tolkar rättsordningen att miljöbalken ger möjlighet att det räcker att enbart ha synpunkter på avloppsanläggningens konstruktion och man behöver inte ange vilka krav kommunen har på dess funktion. Problemet blir än större när man som skäl för sin tolkning endast anger som bevis att man tror att anläggningen inte fungerar enligt miljöbalken.

Fortsättningen på § 5”.
I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk”.

Miljönämnderna och även domstolarna brister i saklighet när man som skäl till underkännande kan ange att en anläggning är gammal eller att domstol anger ”att nu för tiden finns det mycket bättre reningsanläggningar för avloppsvatten”.

Domstolarna begär inte heller bevis på det som miljönämnderna påstår stämmer med verkligheten utan man anger att miljönämnden har nog fog för sitt agerande.
Bygger ärendet på felaktigheter från miljönämnden kommer dessa felaktigheter att följa med hela tiden i den fortsatta handläggningen. Varken länsstyrelse eller domstolarna kommer att ifrågasätta nämnden uppgifter, eller be om kompletterande upplysningar.
Myndigheten ska vara opartisk vilket betyder att fastighetsägarens synpunkter måste ha samma värde som miljönämndens yttrande.

Ett vanligt förfarande är att man får ett beslut om att man måste åtgärda sin avloppsanläggning som miljönämnden tror inte fungerar.

Har man synpunkter på vad miljönämnden beslutat så får man överklaga beslutet till länsstyrelsen.

Det rimliga borde vara att fastighetsägarens synpunkter behandlas av miljönämnden och att man försöker få en dialog till stånd innan det blir aktuellt med ett överklagande.

I § 5 står följande ” Myndighet får ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda det avsedda resultatet ”

Bevisbördan på att en avloppsanläggning skapar olägenhet för människors hälsa och miljön uppkommer bör ligga på myndigheten. Att påstå att ett fritidshus med toalett som släpper ut ett par hundra gram fosfor på ett år skulle orsaka de problem som miljöbalken hänvisar till faller på sin egen orimlighet.

Fortsättningsvis enligt § 5 ”Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot”.

Att ansöka om vitesföreläggande på fastighetsägare som har avloppsanläggning som klarar kommunens krav strider definitivt mot förvaltningslagen.
Att påstå att avloppsanläggningar som ligger långt ifrån någon recipient kan bidra till övergödning i sjöar stämmer heller inte med verkligheten.
Att i allmänna ordalag påstå saker som inte kan appliceras på aktuell fastighet får inte ligga med i miljönämndernas och domstolarnas bedömning.

Enligt § 6 ” Myndighet ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen . Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål”.

Miljönämnderna och domstolarna måste tala om vad fastighetsägaren ska göra för att få sin avloppsanläggning godkänd. Gäller det fosforinnehåll i avloppsvattnet så skall man ange kommunens gränsvärden och hur man skall ta prover om det är det som kommunen efterfrågar. Om det gäller en ny anläggning så måste miljönämnden uppvisa bevis på varför en avloppsanläggning måste förses med en fosforfälla (som är ett vanligt krav från miljönämnder). Är fosfor en sådan ändlig produkt så att man i avloppsanläggningar måste installera fosforfällor för att samla upp några gram fosfor?

§ 23 ” en myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver”.

Här fuskar både miljönämnder och domstolar när man tror saker och ting utan det minsta bevisning. Här kan domstolarna markera genom att kräva att miljönämnderna anger på vilket sätt fastighetsägarna skall bevisa att deras anläggning fungerar.