Vetenskapliga grunder

Varför har denna häxjakt på fastighetsägarna som har gamla avloppsanläggningar som man tycker fungerar i och med att inga synliga problem finns och inte heller några luktproblem startats?

Jakten på att hitta varje gram fosfor som kommer från avloppsanläggningar har fått orimliga konsekvenser när kunskapsläget är förvirrat.

Vilken betydelse har fosfor och kväve i kretsloppet?

Fosfor är inte en ändlig resurs. Det finns ingen brist på fosfor, det handlar om är hur lätt det är att bryta den och vad priset blir.

Fosfor

Fosfor tillhör de 10 vanligaste grundämnen i jordskorpan och det finns oerhörda mängder i berggrunden. Cirka 0,12 % av den tillgängliga delen av jordskorpan består av fosfor. Det innebär att det finns cirka 10 ton fosfor per hektar ner till 1 meters djup.

I matjordslager finns cirka 2500 kilo fosfor. Fosfor som frigjorts genom erosion och vittring har förts till havet under år miljarderna och utgör en enorm fosforreserv.

Fosforhalterna i havsvattnet är ca 70 mg per ton. På botten finns fosforklumpar som kallas fosforit. Ren fosfor framställs av sådana havsavlagringar.

I Sverige innehåller järnmalmen i Norrland 1 % fosfor som apatit. 1 kubikkilometer av denna redan uppbrutna järnmalm skulle innehålla grovt räknat 10 miljoner ton fosfor vilket räcker till Sveriges behov av konstgödsel i 500 år.

Fosfor som tas upp i växterna förstörs inte utan följer med dessa och hamnar i jorden när växten förmultnar. Om den blir föda för människor eller foder för djur hamnar fosforn i urin och avföring. I det gamla jordbruket återfördes fosforn i stallgödsel och i människans urin och avföring direkt till odlingsmarken.

Fosforn finns i två former dels den som ofta är bunden till aluminium och järn som finns i stora mängder dels den lätt tillgängliga som finns i vår avföring och i stallgödsel.

När vårt avloppsvatten som innehåller fosfor får kontakt med marken så får vi en snabb omvandling till den bundna formen vilket betyder att den inte kan vandra till recipienter som ligger mer än hundra meter bort.

Kväve

Denitrifikationen tar bort växttillgängligt kväve i vattnet (nitrat o ammonium) då blir det ett överskott av fosfater i vattnet.

Vanliga alger kan inte växa pga att kvävet tagit slut för dem. Då kommer kvävefixerande blågröna alger (även kallat cyanobakterier) och tar hand om överskottsfosforn.

Kväve klarar de blågrön algerna själva genom att liksom ärtväxter på landbacken utnyttja kvävgas som kvävekälla, vilket andra alger  inte kan (kvävgas löser sig i vattnet precis som syre gör).

Mängden fosfor avgör algnivån, mängden kväve avgör om det kommer att finnas blågröna alger och i så fall hur mycket.

 

Övergödning av sjöar

Ett argument som ofta används är att man måste ta bort fosfor för att inte skapa övergödning av sjöar. Ligger recipienten längre bort än hundra meter från utsläppspunkten så finns knappast någon påverkan alls.

Tillväxten av cyanobakterier som orsakar algblomning beror till största delen på obalans mellan fosfor och kväve, vilket talar för att kväve tillförsel inte är problematiskt. Algblomningen från cyanobakterierna orsakar syrebrist i sjöar när de dör och faller till botten och då bildas svavelväte som effektivt frigör fosfor som finns i bottensedimenten och så startar en ny obalans som kan medföra syrefria bottenområden.

Ett annat problem är att näringstillförseln till våra sjöar minskar så sjöarna blir oligotrofa (näringsfattiga) och får svårt att producera fisk. Motsatsen är näringsrika sjöar som håller på att dö på grund av för stor näringstillförsel och här blir receptet att tråla bort vitfisk som braxen och mört och skörda vattenväxter. Ett bra exempel på restaurering av en sådan sjö är Hornborgarsjön.