Miljö och byggnadsnämnden i Vara kommun förbjuder fastighetsägarna att släppa ut avloppsvatten från sin anläggning.
Bakgrunden är att inspektören vid besök på fastigheten anger att avloppsanläggningen består av en trekammarbrunn med T- rör och efterföljande sandfilterbrunn.

Nämnden underkänner avloppsanläggningen med motiveringen att den inte håller för dagens krav.
Ingen kommer i den fortsatta handläggningen att ifrågasätta den beskrivning som inspektören gör.

Fastighetsägarna anger att det inte finns någon sandfilterbrunn, anläggningen består av trekammarbrunn med markbädd och resorptionsdike som klarar kommunens krav vilket bevisas genom provtagning.

Kommunen vägrar att undersöka vilken typ av avloppsanläggning som finns utan hänvisar bara till möjligheten att överklaga.
Det första felet är att det inte är nämndens befogenhet att bedöma anläggningens konstruktion utan man skall endast ange gränsvärden för fosforinnehåll i avloppsvattnet som fastighetsägarna skall uppnå.

Länsstyrelsen prövar endast vad miljönämnden har anfört om anläggningens konstruktion där sandfilterbrunnen utgör den centrala punkten.
”Länsstyrelsen anser att infiltrationen efter mer än 30 års användning sannolikt är mättad eller i varje fall renar avloppsvattnet betydligt sämre än då den var ny. Dessutom pekar allmänna kunskaper om hur avloppsanläggningar då anlades tydligt på att anläggningen idag inte kan förväntas uppfylla de krav på rening som finns anledning att ställa med stöd av miljöbalken”.

Vidare påstår Länsstyrelsen.
”Länsstyrelsen bedömer att renings effekt som nuvarande avloppsanläggning kan uppnå är betydligt sämre än den effekt som förväntas av dagens teknik. Det finns därför anledning att kräva att utsläpp från anläggningen upphör”

Länsstyrelsen hemfaller åt allmänt tyckande och begär ingen redovisning av de prov som bevisar att anläggningen fungerar.

Överklagande sker till Mark och miljödomstolen.
Domstolen hänvisar bara till miljönämndens yttrande
”Om markbäddsbrunnen vilken av nämnden har angetts vara ”sandfilterbrunn” har den utformning som fastighetsägaren sagt anser domstolen att dess renande funktion ändå sannolikt är låg. Domstolen anser sammantaget – med beaktandet av vad fastighetsägaren har anfört i likhet med länsstyrelsen att nämnden haft fog för sitt föreläggande till att förbjuda utsläpp av avloppsvatten från anläggningen då den är alltför och har bristfällig utformning för den renande funktion som behövs”

När fastighetsägarna presenterar mätvärden på fosforhalter i avloppsvattnet vid utsläppspunkt avfärdas det med att det troligtvis berodde på utspädning. Vad är syftet med markinfiltration om inte avloppsvattnet skall spädas ut vid infiltrationen.

Domstolen presenterade inga bevis för sina påståenden.

Men allvarligare är att även Mark och miljödomstolen hemfaller åt att ha synpunkter på anläggningens konstruktion och inte hur den fungerar.
Under hela processen vägrar miljönämnden att behandla de analysresultat som fastighetsägarna presenterar som bevis på en fungerande anläggning.

Trots en omfattande skriftväxling vägrar kommunen att undersöka avloppsanläggningen. Man beslutar istället om ett förbud att använda anläggningen efter ett visst datum. När datumet gått ut kommer miljöchefen , inspektören och ordföranden på besök och konstaterar att det droppar ur ett rör och det tas som intäkt att anläggningen används. Att fastighetsägarna var hemma togs ingen notis om och man tog ingen kontakt med fastighetsägaren trots att de var hemma.

Nu ansöker nämnden om att ett vite på 50 000 kronor skall dömas ut av tingsrätten.

Fastighetsägarna avvisar kommunens krav på vite eftersom beslutet vilar på felaktig grund. I inlagan till tingsrätten redovisas ärendet och fastighetsägarna önskar få reda på vad som skall göra för att få avloppsanläggning bedömd. Fastighetsägarna begär muntlig förhandling för att kunna förklara att man inte får något svar på frågor till kommunen.

Tingsrätten nekar till möjligheten att få muntlig förhandling med motiveringen:
”Rätten till muntlig förhandling är visserligen långtgående. Domstolen ska hålla sammanträde om det begärs såvida vissa undantagssituationer som att målet inte skall prövas i sak inte går parterna emot eller att sammanträde på grund av särskilda omständigheter inte behövs ( se 14 § lagen 1996:242) om domstolsärenden. I föreliggande fall har emellertid de invändningar som nu framförts prövats genom mark och miljödomstolens dom och med beaktande fastighetsägarnas uppgifter om avloppsanläggningens olika delar och funktion och med en bedömning av värdet av provtagningen. Med angiven bakgrund finns inte skäl att hålla sammanträde varför denna begäran skall avslås”

Att Länsstyrelsens och mark och miljödomstolens domar bara vilar på spekulationer tar domstolen ingen hänsyn till. Vad tycker domstolen om värdet på provtagningarna?

Domstolen tycker att vite skall dömas ut med motiveringen
” Vad som anförts om att nämnden förfarit felaktigt under handläggningen av ärendet är inte av den beskaffenhet att inverka på domstolens bedömning att om att det finns skäl att döma ut vitet. Som framgått ovan är föreläggandet lagligt grundat och vunnit laga kraft. Det har vidare överträtts eftersom föreläggandet om förbud ostridigt inte har följts och nämnden har inte godkänt anläggningen i dess nuvarande skick.”

Hur är det möjligt att nämnden skall avgöra om man kan godkänna en anläggning som man underkänt på felaktiga grunder och som man vägrar att undersöka. Att döma ut ett vite på något som inte finns och som domstolen inte vill höra talas om genom att neka muntlig förhandling är upprörande. Att vara helt i händerna på miljönämnden som inte för sitt liv vill erkänna att de har gjort fel är också frustrerande.

Överklagande sker till mark och miljööverdomstolen men för att domstolen skall behandla ärendet så behövs prövningstillstånd.
Prövningstillstånd skall beviljas om något av fyra skäl föreligger exempelvis
”det finns anledning till att betvivla riktigheten av det slut som mark och miljödomstolen har kommit till”

Mark och miljödomstolen spekulerade bara utan att framföra några som helst bevis på att avloppsanläggningen inte fungerade . Vi framförde tio skäl som var och ett skulle platsa på de kriterier som behövdes för att beviljas prövningstillstånd.

”Mark och miljööverdomstolen ger inte prövningstillstånd utan mark och miljödomstolens dom avgörande står därmed fast”.

Att domstolen utan att på något sätt motivera sin dom är ett lätt sätt att komma ifrån frågan. Det går att förstå att domstolen har viktigare frågor att avgöra än en avloppsanläggnings funktion

Som sista instans är ärendet överklagat till Högsta Domstolen.
Men här behövs också prövningstillstånd.

För att bryta dödläget så författade fastighetsägarna en skrivelse som ställdes till ledamöter och suppleanter i miljö och byggnadsnämnden för att få igång en dialog innan ärendet avgörs i Högsta Domstolen.

Fastighetsägarna vill fortfarande att nämnden skall tala om hur de kan bevisa att man har en fungerande avloppsanläggning. Istället för dialog får vi en skrivelse från miljö och byggnadsnämndens moderate ordförande Johannes Lunden.

” Jag skickar det här med anledning av er skrivelse som var adresserad till ledamöter och suppleanter i miljö och byggnadsnämnden . Vi behandlade skrivelsen på vår ärendeberedning och beslutade att den inte skulle föranleda att något ärende togs upp i nämnden. Ni har i er skrivelse framfört att det är avloppsanläggningens funktion som ska bedömas. Miljö och byggnadsnämnden instämmer med er i denna del; det är avloppsanläggningens funktion som ska bedömas. Nämnden har gjort bedömningen att er avloppsanläggning inte har den renande funktion som behövs och länsstyrelsen mark och miljödomstolen och mark och miljööverdomstolen har alla kommit fram till att nämnden har gjort korrekt bedömning i denna fråga. Även de invändningar som ni har framfört i övrig har redan prövats av kommun, länsstyrelsen och domstolarna Er skrivelse föranleder därmed inte någon ytterligare åtgärd”

Att som ordförande i en nämnd censurera vad som de andra i nämnden skulle få del av hör inte hemma i en demokrati.
Hela detta ärende gick snett från första början när nämnden vägrade att ta reda på vilken avloppsanläggning som finns på fastigheten och domstolarna har inte ifrågasatt att nämnden kanske har haft fel.

När anläggningen byggdes 1983 så finns beslut på att det skall byggas en avloppsanläggning med trekammarbrunn med efterföljande markbädd. Men nämnden ifrågasätter att det byggdes en sådan anläggning.

Att hela tiden vara utsatt för nämndens godtycke och inte ens få av andra myndigheter hjälp att klara ut om det finns en fungerande avloppsanläggning och dessutom ådömas ett vite visar att hela systemet är rättsosäkert.

I brottmål finns det en åklagare som skall bevisa att det är utom rimligt tvivel att ett brott har begåtts.
I detta fall så radar man upp alla tvivel och nämnden får avgöra vilka tvivel som skall behandlas av domstol. Domstolarna är inte heller opartiska som de enligt förvaltningslagen skall vara när de inte tillmäter fastighetsägarnas synpunkter samma bevisvärde som miljönämnden.