29 Psykologiskt försvar

Psykologiskt försvar

Att inspektera fastigheternas avloppsanläggningar är ofta en delegerad uppgift för miljöinspektörer. Utifrån denna inspektion skriver inspektören ett utlåtande som blir helt avgörande i den fortsatta handläggningen.

Inledningsvis får fastighetsägaren ett brev där man talar om att man kommer till fastigheten ett visst datum, vilket ger fastighetsägaren en möjlighet att närvara men det är inte nödvändigt.

En avloppsanläggning ligger om det är fråga om markinfiltration under mark vilket gör att inspektören kommer att anta vissa saker som inte alltid (ex i fallet Vara)  är med sanningen överensstämmande.

Det är rimligt att fastighetsägaren är närvarande när inspektionen sker för att förklara anläggningens historik. Varför är denna inspektionsrapport så viktig? Jo, dokumentationen kommer att bli utgångsmaterialet i den fortsatta handläggningen.

Innan inspektion görs på en fastighet borde man kontrollera i arkivet vilken typ av avloppsanläggning som ursprungligen är godkänd på fastigheten. Gör inspektören denna kontroll behöver inte domstolen senare ifrågasätta vad som finns i verkligheten.
Ett exempel från Vara igen: Mark och miljödomstolen uttalade synpunkten att man inte kunde veta om den anläggning som var godkänd 1983 verkligen fanns. Det blev kommunens uppfattning som blev gällande i den fortsatta handläggningen.

Lika väl som fastighetsägaren måste ha kunskap om hur hans anläggning fungerar så är det rimligt att inspektören har tillräckliga kunskaper för att kunna bedöma en anläggnings funktion.

Miljönämnden bestämmer om avloppsanläggningen kan godkännas eller inte.
Blir det ett underkännande ska fastighetsägaren komma med förslag till åtgärder. Miljönämnden  ska godkänna åtgärderna. Om man inte godkänner förslag till åtgärder kan miljönämnden underkänna fastighetsägarens förslag.

Om underkännandet prövas i högre instans  bedöms om miljönämnden hade fog för sitt underkännande av anläggningen  inte om förslaget från fastighetsägaren är godtagbart. Fastighetsägarens synpunkter beaktas inte tillräckligt (om ens över huvud taget).

Om nu underlaget (som i fallet Vara) inte stämmer med verkligheten och man vill ha en funktionskontroll för godkännandet så stöter man på patrull. En ordförande i en miljönämnd förklarade för mig ” Du måste förstå att vi inte kan godkänna avloppsanläggningen för då visar vi att vi har haft fel”. Det tar emot psykologiskt att våga erkänna att man gjort fel och att man är beredd att ändra tidigare beslut.

Än svårare blir det när länsstyrelsen och Mark och miljödomstolen säger att kommunen  troligtvis har haft fog för sina åtgärder. Då stöttar sig miljönämnden mot besluten  i länsstyrelsen och Mark och miljödomstolen. I fallet Vara blev det än motigare när nämnden påstår att man inte får ta upp ärendet när det avgjorts i Mark och Miljödomstolen. Fastighetsägaren har en fungerande anläggning som ingen vill kontrollera och därför kan han även ådömas vite.

Ett dokument som är upprättat av en myndighet och som prövas av en annan myndighet förutsätts stämma med verkligheten (som i fallet Vara).  Finns det två beskrivningar av verkligheten borde Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen bemöda sig om att ta reda på vilken beskrivning som är den riktiga. Här är det ursprungliga godkännandet av anläggningen av stor betydelse.

Att länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen skulle göra en oberoende undersökning av det överklagade beslutet verkar vara för mycket begärt i många fall. Det är lättare att bara hänvisa till att miljönämnden hade nog fog för sitt beslut att underkänna avloppsanläggningen. En enkel lösning borde vara att fråga efter vilken funktionskontroll som miljönämnden har vidtagit och vilket resultat den gav. När Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar är överhopade med avloppsärenden kan det bli svårt att få den handläggning som är önskvärd.