39 Omvänd bevisföring

Innan miljöbalken kom 1998 så gällde Hälsoskyddslagen från 1982.
Med hälsoskydd avsågs åtgärder för att hindra uppkomsten av sanitära olägenheter och för att undanröja sådana olägenheter. Med sanitär olägenhet avses i denna lag en störning som kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig. Ägaren till fastighet var skyldig att vidta de åtgärder som skäligen kan krävas I början av 1990 talet var jag ordförande i en Miljö och Hälsoskyddsnämnd och myndighetsutövningen handlade mycket om att förhindra att sanitära olägenheter uppkom.

Ville en fastighetsägare bygga ett hus på sin tomt så åkte en byggnadsinspektör och en miljö och hälsoskyddsinspektör ut till den aktuella fastigheten och man diskuterade var det var lämpligt att lägg huset på tomten och samtidigt undersöktes var man kunde infiltrera avloppsvattnet via en markbädd så att dricksvattnet inte skulle kunna påverkas.
En avloppsanläggning som inte fungerade utgjorde en sanitär olägenhet som måste åtgärdas. Grannarna slog ofta larm om att det luktade från avloppsanläggningar som inte fungerade. Miljökontoret tog då kontakt med fastighetsägaren och förklarade att han eller hon måste åtgärda sitt avlopp.

Bevisbördan på att avloppet utgjorde en sanitär olägenhet låg på kommunen. Jag upplevde att genom en dialog så vidtog fastighetsägaren i de flesta fallen de åtgärder som behövdes utan att myndigheten behövde vidta några ytterligare åtgärder.

Miljöbalken trädde i kraft 1998 och då infördes omvänd bevisföring vilket innebär att fastighetsägaren skall bevisa att man har en fungerande avloppsanläggning. Man kan dra parallellen med brottsbalken som skulle innebära att den som begått ett brott skulle bevisa att man inte hade utfört brottet.

Rättssäkerheten försvinner när man som fastighetsägare blir helt beroende av miljönämndens godtycke.

När miljönämnden underkänner en avloppsanläggning blir fastighetsägaren skyldig att bevisa att miljönämnden har fel. Som fastighetsägare blir man helt beroende av miljönämndens åsikter huruvida avloppsanläggningen fungerar eller inte. Nämnden kan besluta vad som helst.

Man kan inte ha ett system där 290 kommuner själva avgör vilka regler som kommunen skall tillämpa i det enskilda fallet.

Om jag påstår att min avloppsanläggning har en viss konstruktion som gör att jag klarar reningskraven kan miljönämnden säga ” att det tror vi inte på” man kan också vägra att befatta sig med de analysresultat som jag presenterar på anläggningens funktion.

Miljönämnden måste vara teknikneutral och skall därför inte kräva en viss typ av reningsanläggning. Men det är vanligt att miljönämnden har synpunkter på avloppsanläggningens konstruktion speciellt om den har några år på nacken.

Hur jag som fastighetsägare renar mitt vatten är inte miljönämndens sak, de skall endast begära att jag visar att anläggningen klarar kommunens funktionskrav.
I och med att miljönämnderna snöar in sig på konstruktionen så kommer domstolarna att också kommentera anläggningens konstruktion och säga att kommunen hade nog rätt att förbjuda användning av avloppet efter ett visst datum.

För att stärka rättssäkerheten bör man återgå till det gamla systemet där myndigheten har bevisbördan och som i det övriga domstolsväsendet agerar som åklagare.