Vitesförelägganden

I miljöbalken 26 kap 14 § anges att ” Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite” Här ges möjlighet för miljönämnderna att ansöka om vitesföreläggande om fastighetsägarna inte gör som miljönämnden vill. I lagstiftningen finns inga paragrafer om när man skall använda vite som påtryckningsmedel och i vilka situationer det är befogat att ansöka om vitesföreläggande. Tyvärr har bruket av ansökan om vitesföreläggande överskridit alla gränser och det har blivit det normala maktmedlet för att driva igenom myndighetsbeslut. Myndigheters användande av vite bör vara en sista utväg om risken för miljöskador eller  människors hälsa inte kan lösas på frivillig väg i kontakter med den som är ansvarig för att miljöskador inte uppstår.

Länsstyrelsen i Stockholms län har i september 2019 i ett överklagandeärende som rör Södertörns Miljö- och Hälsovårdsförbund  (SMOHF) och Skärlinge Samfällighetsförening preciserat ramen för användandet av vitesföreläggande.  ” En första förutsättning för att ett vite kan dömas ut är att det är så tydligt och precist formulerat att den förelagde klart ska veta vad som ska göras för att undgå vitespåföljden . För att ett vite skall kunna dömas ut är det nödvändigt att vitet knutits till en klart definierad prestation”.

I viteslagen (19985:26 ) § 2 står följande : ”Vite får inte föreläggas om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättsliga möjligheter att följa föreläggandet”.  Det vanliga är att miljönämnderna anger att fastighetsägaren efter ett visst datum inte får använda sin avloppsanläggning som nämnden har underkänt. Men man anger inte vad som krävs för att undvika vitet, vilket är kravet för att vite skall få dömas ut. Ibland anger man att man kan plugga hela avloppsanläggningen så att den blir  obrukbar men det är ju inget realistiskt alternativ. Användningen av avloppsanläggningen kan aldrig i sig vara grunden till ett vitesföreläggande om man inte samtidigt knyter det till funktionen på anläggningen