20 Vara Kommun del II

Vara kommun

Trots en omfattande skriftväxling med över 40 dokument så vägrade kommunen att undersöka om avloppsanläggningen fungerade. Istället blev målet för kommunen att klämma åt fastighetsägaren genom att ansöka om att vite skulle utdömas.

För att bevisa att anläggningen användes kommer ordföranden i nämnden, miljöchefen och en miljöinspektör på besök några dagar efter att tiden för att åtgärda anläggningen löpt ut. Man konstaterar att det droppar från ett rör i trekammarbrunnen vilket tas som intäkt att anläggningen används. Vidare konstaterar man att fastighetsägaren är hemma men man undviker att ta kontakt ( som ju skulle ha varit ett utmärkt tillfälle att räta ut frågetecken). I stället ansöker man hos tingsrätten om vite skall dömas ut för att anläggningen används trots kommunens förbud. Att anläggningen klarar kommunens krav vad gäller rening av avloppsvatten är ointressant, kravet blir att domstolen skall döma ut vitet på 50 000kronor i och med att fastighetsägaren trotsar kommunens förbud.

Att kommunen använder vitesförelägganden när man underkänner avloppsanläggningar tar inte domstolarna ställning till, det är ointressant för domstolarna. Enligt uppgift så har kommunen ansökt om 1450 vitesförelägganden trots att det strider mot viteslagen som anger att viten skall användas endast om det är helt uppenbart att en avloppsanläggning påverkar människors hälsa och miljön och att fastighetsägaren vägrar vidta nödvändiga åtgärder.

För att visa att fastighetsägaren i det här fallet hade vidtagit alla åtgärder för att få till stånd en undersökning av anläggningens funktion så skickades ett digert material med över 40 bilagor till domstolen.

Se nedan:

 

Till Vänersborgs Tingsrätt

Mål 978-19

Vi avvisar Vara kommuns ansökan om att utdömande av vite med motiveringen att det vilar på felaktiga grunder.

Det första felet är att vi inte fick del av underlagsmaterialet inför nämndmöte med motiveringen att man inte lämnar ut det förrän när protokollet är justerat. Vi begärde då ett beslut på varför vi nekade att få del av materialet och då plötsligt kände man sig tvingad att lämna ut materialet med hänvisning till förvaltningslagen. Vi författade en skrivelse till nämnden med våra synpunkter och önskade att nämndledamöterna skulle få del av synpunkterna. Inget material delades ut till nämndledamöterna. Vi önskade också få möjlighet att få träffa nämnden innan mötet men även det nekades oss. Vi anser att delgivningen inte har gått rätt till och därför bör underkännas.

Den andra anledningen är att vi på alla sätt bevisat att vi har en fungerande avloppsanläggning som nämnden vägrar att undersöka för att vi skall få ett godkännande. Man hänvisar hela tiden till något som man kallar ”sandfilterbrunn” som vi inte vet vad det är och som definitivt inte finns i vår avloppsanläggning som grund för att underkänna vår anläggning.

Vid kontakter med kommunjuristen Christoffer Jensen för att få ytterligare belysning av ärendet fick vi besked om att han var beredd att titta på ärendet innan man ansökte om vitesföreläggande om han fick en förfrågan från miljönämnden. Förvaltningschefen Tunde Peterson svarade att det behövdes ingen ytterligare juridisk kompetens. Vi frågade också om vi kunde få träffa nämnden men även här ansåg hon att det inte behövdes

Nämnden påstår att vår avloppsrening består av en trekammarbrunn och en sandfilterbrunn. Vi har försökt att med alla medel att förklara att det finns ingen sandfilterbrunn och vi vet inte var man fått denna uppgift ifrån. Vår avloppsanläggning består av en trekammarbrunn med efterföljande markbädd och resorptionsdike. Genom att påstå att det finns en annan konstruktion på anläggningen så underkänner man den utan att ens vilja diskutera vad som finns i verkligheten

I beslut i miljö och byggnämnden Dn097723 angående det enskilda avloppet Botberga !:3 som hänvisas till och fortfarande utgör grunden för ansökan om vite står följande ” Vattnet från ett avlopp innehåller mycket näringsämnen och sjukdomsalstrande bakterier. Eftersom vattnet inte genomgår mer rening än slamavskiljning innebär detta att mycket av näringen och bakterierna når grundvattnet eller närliggande sjöar och vattendrag. Detta leder i sin tur till övergödning och föroreningar kan även nå dricksvattnet” Man kan inte i allmänna ordalag beskriva vad en avloppsanläggning kan orsaka utan man måste hänvisa till aktuell anläggning. I detta fall så transporteras avloppsvattnet från trekammarbrunnen till en markbädd och sedan till ett resorptionsdike. Hela anläggningens funktion måste bedömas vilket aldrig har gjorts. Vattnet genomgår den rening som behövs vilket har genom prover bevisats. Att i detta sammanhang påstå att denna anläggning kan bidra till övergödning av närmast recipient som ligger minst en kilometer bort är en omöjlighet. Man hänvisar till miljöbalken 9 kap 7 § och vi anser att vi följer den och vi har inte fått några bevis på att vi inte skulle följa den.

I och med att nämnden påstår att avloppsanläggningen består av enbart en sandfilterbrunn efter trekammarbrunnen så tar även länsstyrelsen fasta på det i sin genomgång av ärendet. Länsstyrelsens beslut 2017-04-24 Diarienummer 505-40534-2016E. Länsstyrelsen skriver följande.” Länsstyrelsen anser att infiltrationen efter mer än 30 års användning sannolikt numera är mättad eller i varje fall renar avloppsvattnet betydligt sämre än då den var ny. Dessutom pekar allmänna kunskaper om hur avloppsanläggningar då anlades tydligt på att anläggningar idag inte kan förväntas uppfylla de krav på rening som finns anledning att ställa med stöd av miljöbalken” Man kan inte i allmänna ordalag beskriva hur infiltrationsanläggningar fungerar utan att ta hänsyn till den aktuella anläggningen. Hade man gjort detta så har det visat sig att vår avloppsanläggning klarar med råge kommunens och miljöbalkens krav. Efter att länsstyrelsen hade behandlat ärendet så överklagades beslutet till Mark och miljödomstolen som i en dom M1917-17 skriver följande. ” Om markbäddsbrunnen, vilken av nämnden har angetts vara av typen” sandfilterbrunn” har den utformning som makarna Johansson påstått anser domstolen att dess renande funktion ändå sannolikt är låg”. Det går att bevisa att anläggningen har den renande effekt som behövs och därför hade ett prov tagits vid utsläppspunkten på anläggningen och ytterligare prov har tagits för att bevisa att anläggningen fungerar. Här skriver domstolen ” Domstolen anser att resultatet att från en stickprovsmätning är mycket svårtolkat då det saknas uppgift om belastning och flöden. Av förhållanden på platsen kan det inte uteslutas att det provtagna vattnet spätts ut med vatten från omgivande mark som trängt in i resorptionsdiket”. Här kunde domstolen begärt ytterligare provtagning utan att spekulera om hur vatten kommer in i anläggningen. Till bilden hör att utsläppspunkten ligger 2 meter över grundvattennivån viket betyder att man helt kan bortse från utspädningseffekten.

Både länsstyrelsen och Mark och miljödomstolen utgår ifrån att vad nämnden påstår är med sanningen överens stämmande och gör därför sina utlåtande utifrån detta.

Vi hade för avsikt att installera ett minireningsverk men fick rapporter som även kommunen fick del av som visade att aktuellt reningsverk fungerade inte som det angavs i reklamen. Miljönämnden återkommer hela tiden att vi måste installera ett minireningsverk vilket vi anser att nämnden inte kan begära därför att myndighetsbeslut skall vara teknikneutrala. När vi hade konstaterat att det minireningsverk som vi tänkt installera inte fungerade. Vi beslutade då om att ansöka om att vår infiltrationsanläggning skulle godkännas. Genom provtagning visar uppmätta värden att vi klara de utsläppskrav som Vara tillämpar. Men nämnden har konsekvent vägrat att ange på vilket sätt vi kan bevisa att avloppsanläggningen fungerar. Vi har tagit ett antal prover vid olika tillfällen och frågat nämnden om de vill ha fler prover för att kunna bedöma anläggningens funktion men fått till svar att antalet prover som är tagna räcker.

I handlingarna finns anteckningar från besök 2019-02-20

I tidigare handlingar har vi begärt att vi önskar få vår infiltrationsanläggning godkänd och här yppade sig ett utmärkt tillfälle att vid besöket att få diskutera hela avloppsanläggningens funktion när man noterade att fastighetsägarna var hemma och Bygg och miljöchefen Tunde Petersson och nämndens ordförande Johannes Lunden också var närvarande vid besöket. Man gjorde en snabbvisit och tog två foton och sedan avlägsnade man sig snabbt från platsen. Fotot på trekammarbrunnen säger inget om hur den fungerar och fotot på sandfilterbrunnen är inloppet till markbädden vilket man kunde få förklarat om man så önskat.

Med hänvisning till Havs och vattenmyndighetens anvisningar som åter poängterar att man inte skall bedöma en avloppsanläggnings tekniska konstruktion utan des funktion så har vi genom ett antal skrivelser och direktkontakt med förvaltningschef och ordförande i nämnden försökt att få svar på frågan vad det är för fel på vår anläggnings funktion men hela tiden möts av beskedet att vi ska bevisa att anläggningen fungerar. Vi har med analyserade prover bevisat att anläggningen fungerar men möts av beskedet att vi godta inte de prover som har tagits för resultaten beror på utspädning. Vi vet inte vad vi skall presentera för nämnden för att få vår anläggning godkänd. Vi har på intet sätt fördröjt handläggningen av ärendet utan snarare tvärt om men vi måste få ett svar på vad som nämnden kan godkänna innan vi kan gå vidare.

Här kommer ett antal bilagor som visar att vi gjort allt för att få information och därför bör ansökan om vite avvisas.

Vi önskar muntlig förhandling där vi kan vidareutveckla vår talan

 

40 bilagor bifogades för att visa på att vi gjort allt för att få vår anläggning bedömd.

 

 

Tingsrättens dom

Muntlig förhandling?

Föreläggandet har prövats i mark och miljödomstolen som haft syn och sammanträde och därefter bedömt att det finns fog för föreläggandet. Domen har vunnit laga kraft i februari 2018. Det framgår av yttrandet i detta mål att avloppsanläggningen inte ändrats på något sätt. Talan går istället ut på att den befintliga anläggningen uppfyller de krav som kan ställas och att föreläggandet om förbud därför är felaktigt.

Rätten till muntlig förhandling är visserligen långtgående. Domstolen ska hålla sammanträde om det begärs, såvida vissa undantagssituationer föreligger som att målet inte skall prövas i sak inte går parterna emot eller att sammanträde på grund av någon särskilda omständigheter inte behövs (se 14§ lagen 1996:242) om domstolsärenden. I föreliggande fall har emellertid de invändningar som nu framförts redan prövats genom mark och miljödomstolens dom och med beaktande fastighetsägarnas uppgifter om avloppsanläggningens olika delar och funktion och med en bedömning av värdet av provtagningen. Med angiven bakgrund finns inte skäl att hålla sammanträde varför denna begäran ska avslås.

Ska vite dömas ut?

Vad som anförts om att nämnden förfarit felaktigt under handläggningen av ärendet är inte av den beskaffenhet att inverka på domstolens bedömning om att det finns skäl att döma ut vitet. Som framgått ovan är föreläggandet lagligt grundat och har vunnit laga kraft. Det har vidare överträtts eftersom föreläggandet om förbud ostridigt inte har följts och nämnden har inte godkänt anläggningen i dess nuvarande skick. Det har inte saknats möjligheter att följa föreläggandet i vad som anförts. Om att ett planerat minireningsverk skulle ha dålig effekt saknar betydelse eftersom andra lösningar funnits att tillgå efter en förnyad ansökan. Ändamålet med vitet har inte fallit och vitesbeloppet är inte för högt sett till betydelsen av att föreläggandet följs. Det har slutligen inte heller framkommit något skäl för jämkning.

Samman fattningsvis ska det förelagda vitet dömas ut.

Kommentarer

Att neka oss muntlig förhandling med motiveringen att mark och miljödomstolen hade behandlat frågan tidigare betyder att inget ytterligare material kan tillföras. Vi har genom provtagning bevisat att det är en fungerande avloppsanläggning. Varför ställer inte domstolen frågan om anläggningens funktion som enligt Havs och vattenmyndigheten är den avgörande frågan. Domstolen pekar på att det har funnits andra möjligheter att rena avloppsvattnet om minireningsverket inte var något bra alternativ. Här funits möjlighet att bedöma den anläggning som redan finns.

 

Överklagande till mark och miljööverdomstolen

När vi inte fått gehör för våra synpunkter så utvecklade vi vår talan och önskade prövnings tillstånd som är den första delen i domstolens agerande. Vi har anfört ett antal punkter som skulle kunna vara grund för att ge prövningstillstånd. De grunder som domstolen har att ta hänsyn till är:

Prövningstillstånd skall ges om

-det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som mark och miljödomstolen har kommit till

-det inte går att bedöma riktigheten av det slut som mark och miljödomstolen har kommit till utan att prövningstillstånd ges

– det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre domstol eller

-det finns synnerliga skäl att pröva överklagandet

 

Överklagan på Mark- och miljödomstolens beslut om utdömande om vite, Vänersborgs tingsrätt, Mål nr M 978–19

Till Mark- och miljööverdomstolen, Svea Hovrätt
Vi anser att Mark- och miljööverdomstolen bör bevilja prövningstillstånd för att domen är av principiell natur.

  1. Avloppsanläggningens funktion har aldrig prövats och de prover som tagits på anläggningen har avvisats, utan motivering.
  2. När Mark- och miljödomstolen prövade ärendet så krävdes inga provtagningar, utan det spekulerades bara om anläggningen fungerade eller inte.
  3. Havs- och vattenmyndigheten har i sina senaste skrivelser påpekat att en avloppsanläggning skall bedömas efter dess funktion och inte konstruktion.
  4. Vara kommun har som riktmärke att vid normal skyddsnivå får utsläppen från en avloppsanläggning vara maximalt 3,0 mg fosfor per liter och vi har med provtagning och analyser visat att vi klarar gränsvärdet med god marginal.
  5. Vi kan dokumentera att det minireningsverk som kommunen kräver att vi skall installera, klarar inte de krav på fosforrening som kommunen tillämpar.
  6. Sverige har en klimatlag som anger att vi måste minska vår resursanvändning och därför vill vi minska resursanvändningen, genom att enbart använda markinfiltration.
  7. Den omfattande dokumentation som finns i ärendet, visar att vi med alla medel har försökt att få nämnden att utreda om vår anläggning klarar kommunens krav på fosforrening. Nämnden har vägrat att göra en ny bedömning fast vi presenterat ny bevisning.
  8. Nämnden har bifogat fel vitesföreläggande (aktbil 3), som grund till utdömandet av vitet. Föreläggandet är från 2014 och dåvarande miljö- och byggnadschef saknade delegation.
  9. Nämnden påstår att man är förhindrad att pröva nya bevis med hänvisning till förvaltningslagen.
  10. Den helt avgörande frågan blir vilka möjligheter vi har haft att få vår avloppsanläggnings funktion prövad, när det är nämnden som bestämmer om man vill pröva frågan på nytt, vilket hittills har avvisats.

 

Bakgrund

Domstolen har att pröva om det har funnits giltiga hinder för att döma ut vite. Syftet med ett vite är att förmå den det gäller, att åtgärda en olaglig verksamhet. Grunden för att döma ut ett vite är att den avloppsanläggning som skall prövas är undermålig, enligt Miljöbalken 9kap 7§ och att den inte klarar kommunens utsläppskrav på 3 mg / l fosfor.

Vi ställer frågan om det är möjligt att enbart från anläggningens konstruktion påstå att den troligtvis inte fungerar, utan att någon funktionskontroll görs?

Frågan om hur anläggningen fungerar har aldrig prövats av varken kommunen, Länsstyrelsen eller Mark- och miljödomstolen. Vi anser att vår anläggning klarar kommunens miljökrav och ska undersökas, innan frågan om vite aktualiseras.

Det finns inga dokumenterade inspektionskontroller av funktionen på vår anläggning under denna långa tid som handläggning genomförts, trots att vi frågat vilka uppgifter kommunen vill ha, för att godkänna vår anläggning.

Systemet med att den miljönämnd som har underkänt avloppsläggningen skall godkänna den på nytt blir en omöjlighet, när nämnden förklarar att man enligt förvaltningslagen § 38 (2017:900) anser sig förhindrade att pröva ärendet på nytt. Bilaga 47.1 2018-05-16 Information beträffande begäran om omprövning. Genom att tolka lagen till sin fördel har man avvisat alla propåer att pröva grunden för underkännandet.

Det beslut om föreläggande med vite, som nämnden skickade med till Vänersborgs tingsrätt aktbil 3 (M 978-19) och som ligger till grund för ansökan om utdömande av densamma är från 2014-09-23. Det är ett delegationsbeslut som togs av dåvarande miljö- och byggnadschef Caroline Hagström, men hon saknade delegation under angiven period att fatta beslut om vitesföreläggande i förevarande ärende. Se bilaga 47.2 för delegationsordning under år 2014 (skickas enbart digitalt). Vi anser att ansökan vilar på ett formellt fel och kan inte dömas ut.

Avloppsanläggningens konstruktion

Vilken typ av avloppsanläggning som finns på vår fastighet, är av avgörande betydelse.

Kommunen påstår enligt sammanträdesprotokoll 2016-11-02 ”Enligt de uppgifter vi har består avloppsanläggningen på fastigheten av en 3 kammarbrunn med T rör med efterföljande sandfilterbrunn anlagd 1983”. Beslutet vilar på antagandet att avloppsanläggningen består av en trekammarbrunn med en sandfilterbrunn, som enligt dagens krav inte är tillräcklig för att rena avloppsvattnet.

Vi har begärt att få uppgifter om vad påståendet att det finns en sandfilterbrunn kommit ifrån, utan att få svar på vilka bevis som finns på detta påstående.

För att bevisa vilken typ av anläggning som verkligen finns på fastigheten, så rekvirerade vi godkännande protokollet från Vara Hälsovårdsnämnd 1982-10- 28 § 166 ”att avloppsanläggningen utföres i enlighet med anvisningarna nr 15/74 Naturvårdsverket (slamavskiljare och markbädd)”. Anläggningen utfördes enligt dessa krav med en markbädd. Vår anläggning består av en trekammarbrunn, markbädd och resorptionsdike som klarar de krav som finns idag. Bilaga 47.3 Anläggningens konstruktion.

Med hänvisning till denna sandfilterbrunn blir vår avloppsanläggning underkänd, utan att någon prövning av funktionen på anläggningen sker.

Frågan om konstruktionen på anläggningen blir avgörande när både Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen utgår i sin prövning att det finns en sandfilterbrunn.

När vi avvisar påståendet att det inte finns någon sandfilterbrunn, får vi till svar från nämnden att ni får överklaga nämndens beslut till Länsstyrelsen.

Länsstyrelsens behandling

Länsstyrelsen tar fasta på vad kommunen påstår angående anläggningens konstruktion och skriver följandande ”Länsstyrelsen bedömer att den renings effekt som nuvarande avloppsanläggning kan uppnå är betydligt sämre än den effekt som förväntas av dagens teknik. Det finns därför anledning att kräva att utsläpp från anläggningen upphör”.

Att i generella termer beskriva något som inte har med ärendet att göra, utan att samtidigt bedöma den aktuella anläggningens funktion, kan inte anges som skäl.

Anläggningen kan inte förväntas uppfylla dagens krav på rening enligt Länsstyrelsen bedömning, men det är inte rimligt att endast utgå från anläggningens ålder när man gör en sådan bedömning. Man måste även ta hänsyn till hur markbädden skötts och fastighetsägarens ålagda underhållsskyldighet. Jämför med rättsfall MMD Växjö M 3747-13 2014-02-27, där förbudet upphävdes på grund av att enbart hög ålder på en anläggning är inte tillräcklig grund för förbud mot utsläpp. Det krävs dessutom andra indikatorer på att anläggningen förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Länsstyrelsen skriver ”Eftersom avloppsvattnet inte genomgår tillräcklig rening innebär detta att höga halter av näringsämnen och bakterier riskerar att nå grundvattnet eller närliggande sjöar och vattendrag. Detta leder i sin tur till övergödning och föroreningar som även kan nå dricksvattnet. Miljö-och byggförvaltningen gör bedömningen att risken för föroreningar av den närliggande miljön minskar om avloppsanläggningen åtgärdas”

Även här anger man i allmänna ordalag något som kan hända utan att knyta det till vår avloppsanläggning. Vi klarar utsläppskraven och med markretention binds den fosfor som lämnar avloppsanläggningen, som skulle kunna påverka miljön. Närmaste recipient ligger en kilometer bort, vilket innebär att vi inte kan påverka den.

Anläggningen behöver inte bestå av mer än slamavskiljning, om man kan visa att ohälsa inte uppstår enligt 12 § Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

 

I det följande säger Länsstyrelsen ”Med hänsyn till den bristfälliga nuvarande avloppsanläggningen och riskerna för människors hälsa och miljön bedömer Länsstyrelsen att ett förbud mot utsläpp av avloppsvatten inte är orimligt. Förbudet kan därför inte anses vara oskäligt eller mer ingripande än vad som behövs för att säkerställa att miljöbalken följs”

Hur vet handläggaren på Länsstyrelsen att anläggningen är bristfällig, utan att fråga efter vilka bevis som finns? När även Länsstyrelsen underkände vår avloppsanläggning, så överklagade vi beslutet till Mark och miljödomstolen.

 

 

Mark och miljödomstolens behandling

Mark och miljödomstolen har den 8 november 2017 hållit sammanträde och syn i målet. Domstolen konstaterar att ”Domstolen gör på samma sätt som underinstanserna bedömningen att reningsanläggningen är gammal och har en låg dimensionering vilket gör att fastläggningen av fosfor och rening av smittämnen kan vara låg. Eftersom reningsanläggningen till stora delar är förlagd i mark är det mycket svårt att avgöra om den har den utformning som makarna Johansson uppger att den haft när den anlades”.

Vilka bevis finns på fastläggning av fosfor kan vara låg?

Vilka bevis finns på att fastighetsägarnas utsagor om anläggningen kan betvivlas?

Domstolen skriver ”Om markbäddsbrunnen vilket av nämnden har angetts vara av typen ”sandfilterbrunn” har den utformning somfastighetsägarna påstått anser domstolen att dess renande funktion ändå sannolikt är låg. ”

Vad grundar domstolen sitt påstående på att renings effekten skulle vara låg? ”Domstolen anser sammantaget med beaktande av vad fastighetsägarna har anfört – i likhet med länsstyrelsen, att nämnden haft fog för sitt föreläggande att förbjuda utsläpp av avloppsvatten från anläggningen då den är allt för gammal och har bristfällig utformning för att ha den renande funktion som behövs. Tillräckliga skäl har funnits att förena föreläggandet med vite.”

Att en anläggning är gammal utgör inte skäl för att underkänna den. Bristfälligheten utgår från sandfilterbrunnen som inte finns och kan därför inte åberopas.

Bevis på anläggningens funktion

När kommunen vägrade att ange hur vi skulle kunna bevisa att vår anläggning klarar kommunens krav så tog vi på eget bevåg ett vattenprov i anläggningens utsläppspunkt, som skickades till labb för att kunna redovisa fosforhalten.

Resultatet som visade låga fosforvärden, redovisades för Mark och miljödomstolen. Domstolen tillmäter provet ingen större betydelse. ”Domstolen anser att resultatet från en stickprovsmätning är mycket svårtolkat då det saknas uppgift om belastning och flöden. Av förhållanden på platsen kan inte uteslutas att det provtagna vattnet spätts ut med vatten från omgivande mark som trängt in i retentionsdiket eller andra delar av anläggningen.”

Myndigheten menar att dräneringsrör i sista steget innan provtagning ger utspädning, men det får vara in- och utläckage i en infiltrerande del enligt Naturvårdsverkets Allmänna råd, grundkrav B. Det används fortfarande dräneringsrör i ny teknik, vid anläggning av till exempel resorptionsdike och markbäddspaket såsom Uponor har. Enligt en ordlista från VASyd så är avloppsvatten både spillvatten och dagvatten, vilket med andra ord betyder att avloppsvatten är utspätt spillvatten, se bilaga 47.4 Ordlista VASyd. Det är avloppsvattnet som provtas och ska klara kraven, inte spillvatten.

Om domstolen tagit seriöst på frågan, så borde man tagit reda på hur provet hade tagits och om markförhållandena var sådana att grundvatten kunnat läcka in i anläggningen. Hade man frågat så hade man fått besked om att avloppsvattnets utsläppspunkt på anläggningen ligger 2 meter över grundvattenytan, vilket talar för att ingen utspädning sker.

Domstolen kunde ha begärt att nämnden föranstaltande om en serie provtagningar, för att bedöma om anläggningen fungerade.

För att kunna bevisa att anläggningen fungerar har vi tagit prov vid olika årstider och följande prov som har analyserats av ett labb 2016-05-09 som visar fosfor 0,45 mg/l. Nästa prov togs 2017-12-04 och visade fosfor 0,45 mg/l. Det senaste provet togs 2018-03-12 och visade fosfor 0,29 mg/l. Bilaga 47.5 Analysresultaten.

Vi frågade miljöförvaltningen om vi skulle ta fler prover, eller om de hade några synpunkter på våra provtagningar och fick till svar att antalet prover räckte och de hade inga synpunkter på själva provtagningarna. Hade vi fått några synpunkter på hur vi skulle kunna bevisa anläggningens funktion så hade vi givetvis tagit det till oss.

Utspädning eller inte, det har ingen betydelse, det blir ingen rimlig kostnad för oss att sätta upp ett minireningsverk på vår befintliga anläggning. Vi lämnar nedan ett exempel på hur kostnaden kan räknas ut.

Exempel: Uträkning av kostnad kr / reducerat kg fosfor
Befintlig rening 500 gram – Utökad rening 400 gram
För att kunna reducera fosforn ytterligare med 400 gram ska ett minireningsverk installeras i det här exemplet, vilket ger en investeringskostnad på minst 20 000 kr.
Det tillkommer även kostnad för drift (slamtömning 2 ggr/år, kemikalier, serviceavtal) =
5 000 kr/år.

Årskostnad (drift + avskrivning kapital) = 6 000 kr/år
Kostnad per kg borttagen fosfor 6000 kr / 0,4 kg = 15 000 kr/kg reducerad fosfor

Fosfor kostar 18 kr/kg att köpa in. Det är viktigt att ställa detta i relation, det blir inte rimligt.
Det här exemplet är uträknat med hjälp av utbildningsmaterial från SIPU 2016-12-13 av Peter Ridderstolpe, Jonas Christensen och Maria Hübinette. SIPU är ett utbildningsföretag som arbetar med kompetensutveckling av myndigheter, organisationer och företag i Sverige och internationellt.

 

Havs och vattenmyndigheten

Havs och vattenmyndighetens rapport 2015:1 sid 13 står följande ”Myndighetens beslut skall alltid motiveras och i skälen skall alla omständigheter finnas med som varit avgörande för varför anläggningen bedöms vara bristfällig och måste åtgärdas.”

Här handlar det om hur anläggningen fungerar och hur kan man bedöma det.

På vilket sätt påverkar vår anläggning människors hälsa eller miljön, det är det som måste konkret beskrivas. Det duger inte att man i allmänna ordalag tror att en anläggning inte fungerar, utan att framlägga bevis och det gäller även Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen som tror att vår anläggning inte fungerar, utan att presentera minsta bevis.

I Miljöbalken 2 kap 3§ ”förebygga och förhindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön.

Havs och vattenmyndigheten har i senare skrivelser betonat att man måste bedöma en anläggnings funktion och inte dess konstruktion. I vårt fall finns ingen dokumentation från nämndens sida som behandlar vår anläggnings funktion, utan man hänger hela tiden upp sin argumentation på att med den konstruktion (som inte finns) är avgörande för underkännandet. Myndighetens beslut måste vara teknikneutral och man kan inte kräva en viss anordning som till exempel minireningsverk för att godkänna en avloppsanläggning.

 

Domen

Material inför domstolens avgörande

Vi har skriftligt dokumenterat vad vi anser i målet inför domstolens behandling av vårt ärende och som vi skickat till tingsrätten. Vi vet inte om detta material har kommit fram och i så fall om det har utgjort något underlag vid behandlingen av vårt ärende. Eftersom vi inte fick en muntlig förhandling så vet vi inte om detta material har funnits med i domstolens behandling av målet. Bilaga 47.6 Inlaga till tingsrätten med tillhörande register för bilagor.

Muntlig förhandling

Vi förstår inte varför vi vägrats muntlig förhandling. Vid kontakt med Mark- och miljööverdomstolen fick vi uppgifter på att det normala är att om någon part begär muntlig förhandling så skall det beviljas. Domstolen påstår ”att de invändningar som nu framförts redan prövats i Mark- och miljödomstolens dom och med beaktande av fastighetsägarnas uppgifter om avloppsanläggningens olika delar och funktion och med bedömning av värdet av provtagning. Mot angiven bakgrund finns inte skäl att nu hålla sammanträde, varför denna begäran avslås.”

Ska man följa denna argumentering kan inga bevis framföras sedan Mark- och miljödomstolen avkunnade sin dom. Än mer graverande är att Miljö- och byggnadsnämnden anser att de inte har möjlighet att ompröva sitt beslut, att inte godkänna vår avloppsanläggning, med motiveringen att § 38 förvaltningslagen förbjuder dem till omprövning.

Vi anser däremot att man har rätt att göra omprövning om nya fakta redovisas. I och med att nämnden skall godkänna den anläggning som de tidigare har underkänt och man anser att man inte har den möjligheten på formella grunder, så hamnar vi i moment 22. Vi kan utifrån ny bevisning visa att grunden för utdömande av vite har bortfallit.

Vi anser att ansökan om utdömande av vite skall avslås.

Vi kan inte godkänna att inte fått möjlighet att föra vår talan i domstolen.

Domen

Domstolen skriver ”Vad som anförts om att nämnden förfarit felaktigt under handläggningen av ärendet är inte av beskaffenhet att det inverkar på domstolens bedömning av om det finns skäl att döma ut vitet.”

Om skälen för att döma ut vitet har bortfallit genom att ny bevisning har presenterats, så är det underligt om man i alla fall vidhåller att vite skall utdömas.

Varför har inte förbudet mot att använda anläggningen följts? Vi har med provtagning bevisat att vår anläggning fungerar enligt de krav som finns i Vara kommun. Vi har hela tiden önskat att nämnden skall godkänna vår anläggning.

I domen står ”nämnden har inte godkänt anläggningen i nuvarande skick”. Nämnden har meddelat att de är förhindrade enligt förvaltningslagen att pröva vår anläggnings funktion och då blir det en omöjlighet för oss att få vår anläggnings funktion prövad och därmed godkänd.

När vi fick vår anläggning underkänd så planerade vi att installera ett minireningsverk. Vi fick meddelande om att minireningsverket som vi köpt inte klarade kommunens miljökrav. Bilaga 47.7 Utsläppsanalyser.

Det går inte att installera ett minireningsverk som direkt blir underkänt av kommunen och därför så tittade vi på andra lösningar, som domstolen också anger som en möjlighet. Vi ansökte därför om kommunen skulle kunna utreda om vår avloppsanläggning skulle kunna godkännas.

Tillsynsmyndighetens utredning av vår befintliga anläggning är bristfällig och inte dokumenterad. Tillsynen är inte utförd utefter det tillstånd som finns på anläggningen, det vill säga slamavskiljare med efterföljande markbädd. Det är inte lätt för oss som fastighetsägare att veta vad som krävs för att bli godkänd. Vite används istället för dialog med kommuninvånarna. Vi har under flera år försökt komma fram till en rimlig lösning.

Vi anser att vitet ska tas bort och omprövning utföras, då tillsynen var otillräcklig. Vi har inte sett någon tillsynsrapport. Nämnden har inte motiverat eller bevisat vad i befintlig anläggning, som inte klarar Miljöbalkens krav.

Det måste vara sanningsenligt för att domstolen ska kunna bedöma/behandla ärendet. Vara kommun har lämnat osanna uppgifter om anläggningen. Först infiltrationsbrunn, som sen ändrades till sandfilterbrunn. I beslutet sen står det att vi bara har en slamavskiljare, så det motsäger sig. Det är enligt 15 kap Brottsbalken 5§ obefogat åtal och ska dömas därefter. Det är missbruk av tjänsteställning.

Våra nya bevis har inte bedömts i ärendet. Vi hade enligt domstolen enbart ett stickprov på anläggningen, men har nu två ytterligare analysresultat på anläggningens funktion. Vi begär muntlig förhandling för att visa våra bevis.

Vi anser att ändamålet med vitet har fallit, enligt 9§ lagen (1985:206) om viten. Det kan inte vara förbjudet att använda en avloppsanläggning som fungerar enligt de miljökrav som finns i Vara kommun. Även vitets storlek måste i sig prövas och var finns beräkningsunderlaget?

Vi blir tvingade av förvaltningen att sätta upp ett minireningsverk, som vi på förhand vet att den inte uppfyller samma reningsgrad som vår befintliga anläggning som har laga kraft. Det är fastighetsägaren som bär ansvar för att kraven uppfylls, men i det här fallet undrar vi vem som tar ansvaret, förvaltningen eller domstolen?

Med vänlig hälsning
Roland Ekstrand, ombud

 

Mark och miljööverdomstolens dom.

Mark och miljööverdomstolen ger inte prövningstillstånd Mark och miljödomstolens avgörande står därför fast.

 

Kommentarer

Hur är det möjligt att en domstol avslår frågan om att bevilja prövningstillstånd utan att på något sätt ha motiverat varför man inte beviljar prövningstillstånd.

Att inte bevilja prövningstillstånd betyder att man inte  behöver ta ställning till frågan om man kan lägga vite på en fastighetsägare som har ett godkänt avlopp enligt kommunens krav.

Överklagan till högsta domstolen

Sista instans för överklagande är Högsta Domstolen och även här behövs prövningstillstånd. Högsta domstolen får meddela prövningstillstånd endast om:

1. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta Domstolen eller om

2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning så som att det finns grund för resning att domvilla förekommit eller att målets utgång i Mark- och miljööverdomstolen uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag

BILAGA 50.1

Bakgrundsmaterial

Överklagande av Mark och miljööverdomstolens dom i mål M 5495-19

Skäl till överklagande: Domen vilar inte på saklig grund.

Vår avloppsanläggning klarar kommunens krav på rening av avloppsvattnet och skall därför

inte kunna beläggas med vite på grund av att kommunen vägrar att undersöka dess funktion.

Hela rättsprocessen utgår ifrån kommunens påstående att vår anläggning består av en så

kallad ”sandfilterbrun” som inte klarar dagens krav på rening av avloppsvatten. Den sakliga

grunden bortfaller när vi kan bevisa att anläggningen består av en trekammarbrunn med

efterföljande markbädd och resorptionsdike. Under hela processen har kommunen

tillbakavisat vårt krav att få redovisa analysresultaten från provtagningen på avloppsvattnet

efter att det passerat reningsanläggningen. Havs och vattenmyndigheten anger att vid

bedömning av en avloppsanläggning skall dess funktion prövas och inte anläggningens

konstruktion. I vårt fall har alla instanser hängt upp sig på kommunens påstående om

anläggningens konstruktion och redovisat olika teorier varför man tror att anläggningen inte

fungerar utan att några fakta redovisas. I tillståndet från 1983 anges vilken typ av anläggning

som får byggas men kommunen underkänner denna dokumentation med hänvisning till att

de tror att denna redovisning inte stämmer. Vi känner oss rättslösa när kommunen vägrar

att göra en ny bedömning av vår avloppsanläggning med motiveringen att de har prövat

anläggningen en gång och det räcker. Men huvudfrågan blir om det är möjligt att föranstalta

om ett vite, när avloppsanläggningen klarar kommunens krav på rening av avloppsvattnet?

Beskrivning av ärendet: Vi har under hela processens gång begärt att kommunen skall

redovisa varifrån man fått uppgifterna om anläggningens konstruktion utan att få något svar.

Frågan blir helt avgörande när hela den fortsatta behandlingen av ärendet utgår ifrån att

kommunens uppgifter stämmer med verkligheten. Kommunen och alla andra instanser har

haft möjlighet att begära en funktionskontroll av anläggningen fast man anser att den är

omodern vilket man inte gjort. Vi hade hoppats att vi skulle få möjlighet att utveckla vår

talan när ärendet skulle behandlats i Vänersborgs tingsrätt men blev nekade att närvara fast

vi kompletterade inlagan med analysresultaten från provtagningar som bevisar att vår

anläggning fungerar. Domen som innebar att vite kunde utdömas överklagades till Mark och

miljööverdomstolen som inte beviljade prövningstillstånd fast vi kan bevisa handläggningsfel

på ett antal punkter. Domen bifogas

I dokumentet Överklagan på Mark och miljödomstolens beslut om utdömande av vite,

Vänersborgs tingsrätt, Mål nr M 978-19 finns beskrivning av ärendet. Bifogas.

Vår kvarvarande möjlighet att få sakfrågan bedömd är överklagandet till Högsta Domstolen.

Här är överklagandet till Högsta Domstolen  som omfattar endast den del där en förvaltningschef inte hade delegation på att utfärda vite.

Överklagan till HD 

Kommentarer

Vår möjlighet att få sakfrågan prövad är tyvärr endast att överklaga domstolsbeslut när miljönämnden vägrar att undersöka anläggningens funktion. Vi förstår inte att man kräver att vite skall utdömas på en fungerande anläggning. Har inte den lokala miljönämnden skyldighet att följa miljöbalken och Havs och vattenmyndighetens anvisningar som talar om att man inte skall bedöma konstruktion utan endast funktion.