Skrivelse till Havs och vattenmyndigheten.

Framtagen ”lathund” ger vägledning ur avloppsträsket

I samband med debatten i Svenska Dagbladet om enskilda avlopp i somras blev jag medveten om hur olika kommunerna tolkar det nuvarande regelsystemet för enskilda avlopp.

Vissa kommuner krävde långtgående rening av avloppsvattnet från anläggningar som låg kilometervis från närmaste recipient.

Andra kommuner kräver fosforrening på BDT vatten.

En tredje variant var att man måste ta bort mikroorganismerna i avloppsvattnet innan det nådde närmaste sjö trots att det inte fanns någon anmärkning på badvattnet i sjön.

Det allvarligaste är när kommuner utvidgar sina verksamhetsområden för VA utan att föra en dialog med de drabbade och utan att förklara varför kommunens system skulle vara bättre än de enskildas.

Det borde finnas ett krav på att alla som kommer att hamna inom det kommande verksamhetsområdet borde få en information om vad som är på gång. De måste också ges rimliga förklaringar varför samhället måste ta över vatten- och avloppshanteringen  och när skälen är dunkla ska man  ges möjlighet att få sin sak prövad.

I många fall kan man hitta avloppslösningar som inte kräver att man skapar ett nytt verksamhetsområde. Ett minimikrav är att kommunen prövar om andra lösningar är möjliga Att hamna inom ett nytt verksamhetsområde betyder att man måste betala en anslutningsavgift som kan kosta flera hundra tusentals kronor vilket inte pensionärer eller andra med begränsade inkomster har möjlighet att betala. Jag förstår att människor känner sig rättslösa när de drabbas av ett myndighetsbeslut som de inte haft någon möjlighet att påverka.

Av någon anledning har de enskilda avloppen blivit beskyllda för att vara en stor miljöbov och att de kommunala reningsverken renar vattnet mycket bättre. Detta är dock helt fel. Små avlopp har typiskt sina utsläpp till mark som ger ett viktigt skydd mot utsläpp i recipienter. De stora reningsverken släpper däremot ut sitt vatten direkt i vattenrecipienten ofta intill de vattendrag där människor bor.

Att fosfor i avloppsvattnet från små anläggningar med utsläpp till mark inte har en chans att nå närmaste recipient verkar sakna betydelse. Otydligt regelverk och brist på nationell vägledning har inneburit fritt fram för tyckande i kommunerna.

Inte sällan ser man att helt orimliga krav ställs på enskilda små anläggningar, krav som aldrig skulle vara möjliga att ställa till en kommunal huvudman.

Människor som söker tillstånd för sina avloppsanläggningar förstår inte myndigheternas agerande när det är” hugget som stucket” vad beslutet kan bli. Att mötas av argumentet ”du får väl överklaga beslutet om du inte är nöjd” rimmar illa med att vi skall hushålla med våra juridiska resurser.

Det brådskar att hjälpa sökande privatpersoner och beslutande myndigheter att bedöma om presenterade avloppslösningar är hälso- och miljömässigt godtagbara.

Av en tillfällighet hittade jag dokumentet

”Bedömning av självrening vid prövning av små avlopp – fosfor och smittskydd. Verktyg”. Här finns den dokumentation som sökande av godkännande av avloppslösning behöver för att kunna presentera det bästa alternativet.

Även kommunernas tjänstemän och politiker får här ett underlag till beslut som kan vila på vetenskaplig grund och inte ett allmänt tyckande.

Den dimension som är ny är att man beaktar markens självrenande förmåga genom att fastlägga och omsätta olika typer av föroreningar i avloppsvattnet t ex smittämnen, organiska föreningar och näringsämnen. När man bedömer en avloppsanläggning måste det ske utifrån en samlad bedömning av Verksamhetsutövarens önskemål,

Platsens förutsättningar och känslighet och Formella krav.

Förslaget till grundskydd tar upp de parametrar som måste finnas vid bedömningen av avloppsanläggningen.

Lathunden slår fast att skyddet av grundvatten och dricksvattentäkter är det mest primära vid prövning av enskilda anläggningar. På samma sätt som vi skyddar vattentäkter genom att avdöda smittämnen i mark kan vi också skydda våra ytvatten från övergödning. Lathunden framhåller också att våra sjöar är olika känsliga för tillförsel av fosfor och där ett vattenmagasin i Norrland skulle må bra av ökad fosfortillförsel medan en klarvattensjö eller avsnörd havsvik är känslig för ytterligare fosfortillförsel.

En mycket viktig sak som myndigheter idag ofta glömmer är att de krav som ställs inte får vara orimligt dyra. Marginalkostnaden för att t ex uppnå det myndigheterna kallar ”hög skyddsnivå” uppgår inte sällan till många 10000- tals kronor räknat per kilogram borttaget fosfor. Lathunden ger här en bra vägledning för hur miljönytta och ekonomisk rimlighet kan vägas mot varandra.

Vilken typ av reningsanläggning man ska välja, ex markbaserad eller minireningsverk, är beroende på platsens förmåga att rena avloppsvattnet.

Gamla anläggningar som fortfarande fungerar på ett bra sätt kan lämnas därhän, nya anläggningar i första hand bedöms efter deras placering.

Till sist är de sammanfattade råden till fastighetsägare eller handläggare oumbärliga redskap för att göra bedömningar som människor förstår.

Det är ur rättssäkerhetsaspekt viktigt att man förstår vad man skall ta hänsyn till när man gör en ansökan om installation av en avloppsanläggning. Samtidigt kan handläggare på kommun redovisa på vilken grund man har fattat beslut.

Havs och Vattenmyndigheten bör enligt mitt förmenande kunna godkänna dokumentet ”Verktyg” som sedan skulle kunna skickas ut till kommunerna som ett stöd i behandling av ansökan om godkännande av avloppsanläggningar.