3 Vara kommun

Miljö och byggnadsnämnden i Vara kommun förbjuder A att släppa ut avloppsvatten i sin avloppsanläggning och samtidigt beslutar man att A skall erlägga ett vite på totalt 50000 kronor om han inte åtgärdar avloppet inom sex månader.

Enligt de uppgifter nämnden har består avloppsanläggningen på fastigheten av en trekammarbrunn med T-rör med efterföljande ”sandfilterbrunn” anlagd 1983.  Var man fått uppgifterna ifrån om att avloppsanläggningen har en sandfilterbrunn kan inte tjänstemännen svara på.

Nämnden underkänner avloppsanläggningen och hänvisar till att  en sandfilterbrunn som består av ett rör med öppen botten där avloppsvattnet kan infiltreras i marken inte håller för dagens krav.

Fastighetsägaren anger att det inte finns någon sandfilterbrunn, det är en markbädd. Något som också finns angivet i tillståndet från 1983 där man har efterföljande infiltration.

Nämnden vidhåller att det är en sandfilterbrunn som finns på fastigheten som renar vattnet för dåligt och därför har man beslutat att förbjuda utsläpp av avloppsvatten från anläggningen. Miljönämnden anger som skäl för sitt beslut.

”Vatten från en avloppsanläggning innehåller mycket näringsämnen och sjukdomsframkallande bakterier. Eftersom vattnet inte genomgår mer rening än slamavskiljning innebär detta att mycket av näringen och bakterierna når grundvattnet eller närliggande sjöar och vattendrag. Detta leder i sin tur till övergödning och även kan nå dricksvattnet”

I allmänna ordalag talar man om vad som kan hända om en avloppsanläggning inte fungerar. Vad nämnden egentligen skall göra är att bedöma den aktuella anläggningens funktion.

Påståendet att vattnet enbart genomgår slamavskiljning stämmer inte eftersom det passerar en markbädd med efterföljande infiltration i marken. Prover som har tagits vid utsläppspunkt och analyserats visar att fosforhalten är endast en tiondel av de värden som godkänns i kommunen. Näringen fastnar i jorden eller tas upp av träd och växter i anslutningen till infiltrationsdelen. Bakterier avdödas effektivt i marken och inget talar för att de kan nå dricksvattnet eftersom dricksvattenbrunnen ligger långt från infiltrationen. Det finns inga sjöar eller vattendrag i närheten som kan ha påverkats och eventuell övergödning av recipient från denna anläggning är en omöjlighet.

Här borde man ha stannat upp när man konstaterat att inget som finns i skälen stämmer med verkligheten. Istället uppmanar man A att överklaga beslutet till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen prövar endast vad miljönämnden har anfört om anläggningens konstruktion där sandfilterbrunnen utgör den centrala punkten som inte har tillräcklig reningskapacitet.
A påpekar på nytt att det inte finns någon sandfilterbrunn. Länsstyrelsen anger i sin prövning: ”Länsstyrelsen anser att infiltrationen efter mer än 30 års användning sannolikt numera är mättad eller i vart fall renar avloppsvattnet betydligt sämre än då den var ny. Dessutom pekar allmänna kunskaper om hur av loppsanläggningar då anlades tydligt på att anläggningen idag inte kan förväntas uppfylla de krav på rening som finns anledning att ställa med stöd av miljöbalken”

Länsstyrelsen  hänvisar till allmänna kunskaper som skäl till att underkänna anläggningen. I en dom M 3747-13 i Växjö tingsrätt upphävdes ett förbud på grund av att enbart hög ålder på en anläggning inte är tillräcklig grund för förbud mot utsläpp.  Än värre blir det när man jämför anläggningen mot dagens teknik. ”Länsstyrelsen bedömer att reningseffekten som nuvarande avloppsanläggning kan uppnå är betydligt sämre än den effekt som förväntas av dagens teknik. Det finns därför anledning att kräva att utsläpp från anläggningen upphör”

Även Länsstyrelsen bedömer enbart anläggningens konstruktion och inte anläggningens funktion. Länsstyrelsen delar miljönämndens uppfattning om att ett förbud mot att använda anläggningen är befogat. Länsstyrelsen anser att miljönämnden haft fog för sin åtgärd att förbjuda utsläpp från avloppsanläggningen.  För att få en förnyad prövning sker överklagandet till Mark och miljödomstolen.

Mark och miljödomstolen hänvisar till vad miljönämnden har anfört i sin dom: ”Om markbäddsbrunnen vilken av nämnden har angetts vara av typen ”sandfilterbrunn” har den utformning som A sagt anser domstolen att dess renande funktion ändå sannolikt är låg.” ”Domstolen anser sammantaget – med beaktandet av vad A anfört- i likhet med länsstyrelsen att nämnden haft fog för sitt föreläggande till att förbjuda utsläpp av avloppsvatten från anläggningen då den är alltför gammal och har bristfällig utformning för den renande funktion som behövs”.

A förklarade för domstolen att reningen av avloppsvattnet sker genom en trekammarbrunn, markbädd och resorbtionsdike. Prov har tagits vid utsläppspunkten och det visade att man klarar fosforkraven med råge. Miljönämnden och även Mark och miljödomstolen avfärdade detta prov med att säga att det troligtvis berodde på utspädning från omgivande mark. Utsläppspunkten ligger 2 meter ovanför grundvattennivån vilket betyder att det kan inte ske någon utspädning av avloppsvattnet.

Alla instanser har i allmänna ordalag angett vad man tror är sannolikt utan att efterfråga om anläggningen klarar de utsläppskrav som finns i kommunen. Vilken typ av anläggning man har för att rena avloppsvattnet bör inte bedömas eftersom myndighetsbeslut skall vara teknikneutrala.

Fokus ska ligga på att fastighetsägaren bevisar att man klarar de gränsvärden för näringsämnen som kommunen tillämpar.

Men den allvarligaste invändningen i detta ärende är frågan om hur det är möjligt att ta i anspråk samhällets begränsade resurser för att driva en process kring något som inte finns.

 

Skrivelse till Miljö och Byggnämnden i Vara

Hur kan ett ärende hamna så snett och hur mycket arbete har inte lagts ner i kommun, länsstyrelse och mark och miljödomstolen utan att själva sakfrågan har prövats. Hela ärendet utgår från fel premisser som alla instanser har hängt upp sig på. Nämnden har inte att pröva en enskild anläggnings konstruktion, myndighetsbeslut skall vara teknikneutrala.

Däremot ska myndigheten pröva anläggningens funktion som innebär att man anger gränsvärden på fosforförekomst i avloppsvattnet efter att vattnet har passerat reningsstegen i anläggningen.

Endast ett prov har funnits med i bedömningen och det avfärdades med att den låga fosforhalten i provet berodde på utspädning. Denna uppgift ifrågasattes aldrig fast utsläppspunkten på avloppsvattnet låg två meter över grundvattennivån som i sig förhindrar utspädning. Efter detta har ett antal prov tagits som visar att anläggningen fungerar genom att analysresultaten visar väldigt låga fosforvärden. Varför har inte dessa prov bedömts som kan bevisa anläggningens funktion

Ärendet hamnade snett därför att miljönämnden hade fått en uppgift om att avloppsanläggningen bestod av en trekammarbrunn och en ” Sandfilterbrunn” som har dålig reningsförmåga. I tillståndsansökan från 1983 står det att avloppsanläggningen skall bestå av en 3 kammarbrunn med efterföljande markbädd. Varför har ingen instans ifrågasatt vad som denna avloppsanläggning består av. Både länsstyrelsen och mark och miljödomstolen har utgått ifrån miljönämndens uppgifter om sandfilterbrunn i sina bedömningar.

Men det alvarligaste i prövningen i nämnden, länsstyrelsen och mark och miljödomstolen har hemfallit sig åt ett allmänt tyckande. Man skriver att anläggningen är gammal och fungerar ” nog ” inte så bra och bör därför underkännas. Mark och miljödomstolen har i tidigare mål prövat frågan om en anläggnings ålder och konstaterat att denna grund få inte användas utan endast funktion. Nästa argument är än mer häpnadsväckande när man påstår att dagens reningsanläggningar fungerar ”nog” bättre i jämförelse med denna anläggning .Vad har det med denna fråga att göra.

I en skrivelse från förvaltningschefen Tynde Peterson anger hon att man inte får ompröva beslutet med hänvisning till förvaltningslagen § 27 som lyder ” Finner myndighet att ett beslut som har meddelats av första instans är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning skall myndigheten ändra beslutet om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part.”

I detta fall är det helt uppenbart att felaktigheter har begåtts och alla de nya analysresultaten visar att det är frågan om en fungerande avloppsanläggning. Miljönämnden har ärendet och måste också besluta i frågan.

Lägg nu hela ärendet till handlingarna genom att godkänna den anläggning som bevisligen fungerar enligt de föreskrifter som Vara kommun tillämpar

Roland Ekstrand