Målet är att kunna skapa kretslopp på fosfor och kväve i vårt avloppsvatten.
Med dagens teknik i våra stora reningsverk kan vi inte få fram en produkt som vi kan lägga på våra åkrar. Det slam som produceras innehåller för mycket föroreningar för att vi skall vara säkra på att det inte påverkar miljön på ett negativt sätt.
Kvävet kan inte tillvaratas i reningsverket. Det finns istället hårda krav på att vi skall ha en ordentlig kvävereduktion innan avloppsvattnet släpps ut i en recipient.
Fosforhalten reduceras i avloppsvattnet genom en fällningskemikalie, antingen järn eller aluminium tillsätts. Den binder fosfor så hårt att växterna på åkermark får svårt att tillgodogöra sig fosforn.
Att använda slam från reningsverk som gödning är ett lotteri, man vet inte hur mycket växterna kan tillgodogöra sig av den bundna fosforn. Även om man har ett effektivt uppströmsarbete för att kartlägga utsläpp av kemikalier i avloppsvattnet så kan man inte vara på den säkra sidan.
Nu har också problemet med mikroplaster som hamnar i slammet fått aktualitet.
En statlig utredning har nu studerat om möjligheterna att återvinna fosfor ur avloppsvattnet.
Kostnaderna beräknas till 100 -150 miljoner kronor och samtidigt dyker frågan upp vilken teknik skall man använda.
Mängden slam beräknas till 200 000 ton torrsubstans och den totala mängden fosfor beräknas till 2700 ton.
Motivet till att återvinna fosfor är att man påstår att fosfor är en ändlig produkt som kommer att ta slut.
Den billiga fosforn som kostar 20 kronor kilo kommer säkert att bli dyrare men det finns bara i Sverige 10 miljoner ton fosfor i slagghögarna vid våra gruvor och det skulle räcka i 500 år till det svenska jordbruket.
Utredningen presenterar två alternativa lösningar.
Det ena är totalförbud mot att sprida slam från reningsverken på jordbruksmark.
Alternativ två är också ett förbud men med undantag: ”undantag medges enligt detta alternativ för hygieniserat och kvalitetssäkrat slam på produktiv åkermark”.
Mycket talar för att man inför ett totalförbud mot att sprida slam från reningsverken på produktiv jordbruksmark.
Vad man däremot bör stimulera är att ta tillvara fosfor och kväve som finns i toalettavfallet. Men det kräver att man har ett separat system för enbart toalettavfallet.
Använder man också vakuumtoaletter så minskar man vattenmängden till en halv liter vid varje spolning. Vid enskilda avlopp har man en tank som samlar upp avloppsvattnet som sedan hämtas med tankbil. Även flerbostadshus kan använda metoden. Exempel Helsingborg.
Vid all nyproduktion kan man ställa kravet att toalettavfallet separeras så att det kan användas i ett kretslopp. Förutom fosfor som är lättillgängligt för växterna så tar man också vara på kvävet som finns i toalettavfallet.
Tekniskt innebär det att man tappar avloppsvattnet i en stor tank och tillsätter UREA. En kemisk reaktion startar och omvandlar UREA till ammonium som dödar patogener Salmonella och E coli på cirka 3 dygn. Efter lagring så är gödningen certifierad enligt SPCR 175 och klar att användas på jordbruksmark.
I år har det i många delar av landet varit mycket regn vilket har medfört att där man inte har haft separata ledningar för dagvatten utan de har varit påkopplat på avloppsledningarna. Pumpstationer har bräddat avloppsvattnet och stora mängder med orenat avloppsvatten har runnit ut i olika recipienter, det kan röra sig om miljontals liter.
Sanktionsavgifterna borde vara så stora att det aldrig skall löna sig att inte skapa beredskap mot stora flöden. Dagvattenledningar måste separeras från avloppsledningarna.